fredagen den 14:e september 2007

Linnea, kom hem!, av Anita Eklund Lykull

(Rabén & Sjögren, 2007)


Det är julhelg och Timjans allra bästa vän Linnea har åkt till Thailand med sin mamma - precis som de brukar göra varje jul. Det är bara det att just den här julen drabbas Thailand av en naturkatastrof, och Linnea kommer inte hem igen. Timjan vill inte ge upp hoppet om sin bästa vän, det är alldeles omöjligt att tänka sig att Linnea skulle vara borta för alltid. I skolan står Linneas bänk tom, med ett tänt ljus, och ingen får sätta sig på den platsen - det ser Timjan till.

Livet är verkligen ingen dans på rosor för Timjan. Hemma går mamman omkring och ser ut som sju svåra år, pappan tillbringar märkligt mycket tid på arbetet och mitt i alltihop så dyker en ung tjej upp med en baby på armen. Men kompisen Ubbe finns där, Timjans storebröder visar nya sidor, och en tjej vid namn Nadja gör entré någonstans mitt i alltihopa - och plötsligt börjar det röra på sig åt rätt håll; framåt...

De enda som jag verkligen inte tycker om i persongalleriet, det är Linneas släktingar som är så otroligt elaka och själviska. De känns inte ett smack trovärdiga; de känns bara som löjliga karikatyrer av snikna människor... Lyckligtvis får de inte särskilt stort utrymme!

Stundtals känns det som att Timjan döljer sin sorg och saknad så väl att man knappt märker av att den finns, men ibland ligger smärtan väl synlig mellan raderna i boken. Först tänkte jag att Timjan sörjer för lite, för försiktigt, för stillsamt - men det höll inte. Man brukar säga att barns sorg är randig; att barnen kliver i och ur sorgen på samma sätt som en trasmatta är randig - och så insåg jag att det är det hon gör, Timjan. Hon kliver i och ur sorgen hela tiden. Och det är i en sån stund, ur sorgen, som hon ser att det finns en framtid.

Jag skulle lätt kunna rekommendera den här boken till både tjejer och killar, högstadieålder och uppåt. Och det är inte helt fel att läsa den som vuxen, heller... ;-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar