söndagen den 7:e november 2010

Gåvan, av Cecelia Ahern

När Bazar förlag hörde av sig och ville skicka ett exemplar av Cecelia Aherns senaste bok var jag helt uppriktig och skrev tillbaka att jag visst kunde ge boken en chans men att jag verkligen inte tyckte om PS! Jag älskar dig som jag försökte läsa för något år sedan. Försökte, alltså. Jag kom nog inte ens halvvägs, tyvärr. Det blev bara för mycket av det goda.

Lite grann samma känsla drabbas jag av då jag har kommit en bit in i Gåvan. Det kommer att bli för mycket av det goda, tänker jag - och visst blir det också för mycket. Det är ju inte något dåligt budskap hon kommer med, Cecelia Ahern, men jag tycker inte om hur hon berättar sin historia. Man ska tänka över hur man prioriterar sin tid eftersom man inte har hur mycket tid som helst, det är kärnan i det budskap som Ahern för fram - och det har jag i sak ingenting att invända mot. Bara det faktum att berättelsen känns... ja, för mycket.

Budskapets kärna finns inbäddat i en historia om den stressade karriärmänniskan Lou Suffern som varje dag måste vara på två ställen samtidigt; det är vad hans karriär kräver. Av någon märklig anledning söker Lou kontakt med hemlöse Gabe en morgon, och utan att Lou egentligen vet hur det har gått till har han helt plötsligt skaffat arbete åt Gabe. Lou inser rätt snart att han nog inte är särskilt förtjust i Gabe eftersom han har en förmåga att krypa innanför Lous skyddande skal, men Gabe ger sig liksom inte. Han finns ständigt i Lous närhet och plötsligt har han visat Lou hur han egentligen ska prioritera sin tid. Tack vare magiska små piller kan Lou göra allt som han måste och allt som han vill, och alla i omgivningen borde därmed vara nöjda - men allt blir inte perfekt ändå.

Berättelsen om Lou Suffern ligger inuti en ramberättelse om den argsinte kalkonpojken - som kallas kalkonpojken för att han visade sitt missnöje med föräldrarnas skilsmässa genom att slänga en djupfryst kalkon genom fönstret till faderns nya familjs hus. Den polis som gång efter annan stoppar stressade Lou Suffern är den polis som försöker komma kalkonpojken inpå livet genom att berätta historien om Lou och Gabe som en slags hemlighet, ett förtroende. Ramberättelsen ger författaren ytterligare tillfälle att pränta in budskapet att det är en viss tid vi har till vårt förfogande; vi får aldrig någonsin mer tid.

På något vis får den här berättelsen mig att tänka på Mitch Albom och hans Tisdagarna med Morrie och Fem personer du möter i himlen. Det är något som känns väldigt bekant över känslan kring boken, men jag vet samtidigt att jag tyckte väldigt bra om Tisdagarna med Morrie då jag läste den. Det är så länge sedan jag har läst Albom, så jag kan inte riktigt svara på varför mina tankar går åt det hållet. Men, hur som helst: Jag tycker inte så vidare bra om Gåvan, tyvärr. Det känns inte genuint och angeläget, utan mest tillrättalagt och faktiskt lite sötsliskigt trots att berättelsen är rätt sorglig. Men jag kan förstå att det är en berättelse som tilltalar många människor. Det är mycket möjligt att en yngre upplaga av mig hade tyckt jättemycket om boken!

Ett plus för det läsvänliga formatet; mjuka men stadiga pärmar med invik (= inbyggda bokmärken). Omslagsbilden för tankarna till vinter och jul, och passar bra ihop med innehållet.

(Bok och bild från förlaget.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar