söndag 25 mars 2012

Allt jag säger är sant, av Lisa Bjärbo

Något säger mig att Alicias beskrivning av sig själv kommer att bli en klassiker:

"Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen."

Det är så klockrent bra beskrivet att jag blir lite störd över att inte ha uppfunnit och beskrivit Alicia själv. Men det är lite så där med Lisa Bjärbos språk överhuvudtaget - och då dömer jag utifrån hennes blogg (Onekligen) och hennes förra bok Det är så logiskt alla fattar utom du. Hon har ett gnistrande och levande språk; kreativt och målande - och jag gillar det hur mycket som helst. Det är samtidigt lite grann på gränsen till outhärdligt i för stora doser, om man är sådan som vill att språket ska följa normer och därmed vara så lättillgängligt att man inte behöver tänka medan man läser.

Så, själva boken då? Jotack, den var bra! Den handlar om Alicia, föga förvånande, under den tid i hennes liv som hon senare kommer att referera till som den stora kristiden. Med självklar känsla av att ha rätt och veta bäst hoppar hon av gymnasiet, gör sig osams med sin bästa vän, bestämmer sig för att gifta sig med nyfunna Isak (som är både alldeles för gammal och upptagen), flyttar hemifrån och råkar sedan ut för en stor sorg som återigen vänder upp och ned på hela livet. Jag kan inte bli arg på henne, för att hon är så anti-gymnasiet. Särskilt inte med tanke på att jag själv har gått på tre olika gymnasielinjer innan jag till sist lyckades avsluta en. Jag har varit där. Avskytt gymnasiet hett och innerligt och inte förstått poängen med att gå där överhuvudtaget. Så jag förstår Alicia mer än jag blir arg på henne - men jag hade garanterat varit exakt lika ifrågasättande mot mina ungar, som Alicias föräldrar är mot henne, om någon av tjejerna bestämt sig från en dag till en annan att strunta i gymnasiet. Det hör till föräldrajobbet, det där med att inte bara acceptera utan också våga ifrågasätta.

Kärleken reder ut sig, trots att det började i så intressant ände. Vänskapen reder också ut sig, trots att det visade sig att det fanns ett svek där som Alicia inte ens visste om. Föräldraförhållandet reder ut sig. Man kan inte förvänta sig något annat, än att det mesta ska reda ut sig och vända till det bättre. Det är en sån slags bok. Och jag tycker om det.

Sensmoralen blir en tanke om att man ska våga gå sin egen väg, vilket ju är viktigt. Det blir inte bra, om man ska leva ett liv som någon annan har tänkt ut.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

6 kommentarer:

  1. Inget med den här boken att göra, bara en fundering:
    Ser att du har en Sheltie, funderar verkligen på att skaffa den rasen själv? En ras du rekommenderar?

    SvaraRadera
  2. Jag har också precis läst ut den boken och tyckte att den var bra. Något att rekommendera till alla ungdomar man stöter på.../ Kajsa

    SvaraRadera
  3. Nelly: Jag kan absolut rekommendera en sheltie. Var noga med att välja rätt föräldrapar/kennel för att få en social hund som inte skyggar för allt. Det är rätt vanligt att de kan vara lite ängsliga. Vår är försiktig men inte rädd av sig - och han skäller sällan (i princip bara när min bokcirkel kommer fast han borde veta att de är ok). Vi gör inte så många aktiviteter med vovven, utan tränar mest småsaker hemmavid. Sheltien gillar dock tankearbete så han får ofta maten serverad i knepiga grejer, t.ex. Läs mer under etiketten Hundliv i högerspalten! :-)

    Kajsa: Absolut! En bok att rekommendera! :-)

    SvaraRadera
  4. Tack för råd och tips! Hoppas på att bli med hund inom kort! :-)

    SvaraRadera
  5. Åh vad jag längtar efter ett bokbyte! Är det inte dags snart? Eller vill du kanske inte anordna fler? Kram!

    SvaraRadera
  6. Nelly, hojta när det blivit av så kan jag dregla lite över bilder på en söt valp... Om du vill visa såna, förstås! :-)


    Boklusen: Inte just nu... Det är alldeles för mycket annat. Sorry!

    SvaraRadera