måndagen den 2:e april 2012

En sån där vidrig bok där mamman dör, av Sonya Sones

Det här är en titel man blir nyfiken på, eller hur? Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag gissade att jag skulle få sätta tänderna i något som var hyfsat bra. Någon gång då och då har jag hört om hur bra hon är, den här Sonya Sones - och vid ett tillfälle högg jag en bok på biblio för att jag trodde att den var skriven av den här Sonya. Det var den inte. Den var skriven av en helt annan Sonya, men även den Sonya visade sig vara himla bra. Ja, och där har jag avslöjat att jag tyckte att den här boken var bra, så det är väl bara att kasta sig in i det hela...

Det är inte så himla mycket om hur mamman dör, till att börja med - så titeln luras en liten aning. Alltihop börjar efter det att mamman faktiskt har dött och Ruby tvingas flytta till sin pappa i Los Angeles. Hon har aldrig haft kontakt med sin pappa, och vet inte vidare mycket om hur han egentligen är. Pappan är superkänd och snuskigt rik, men det hjälper inte Ruby ett enda dugg. Hon vill helst av allt bara vara med sin moster och sina vänner; bo kvar hemma i Boston där allt är välbekant, tryggt och vanligt. Det går bara inte. Det enda Ruby kan göra är att acceptera. Flytta från pojkvän och vänner och allihopa - och försöka fortsätta att leva. Till en början går det sisådär. Det blir många mejl till bästa vännen och till pojkvännen, och till den döda mamman.

Det skulle kunna vara hur tårdrypande som helst, och hur outhärdligt svart som helst - men det är det inte. Det är överraskande mycket humor och humör, och jag blir omedelbart förtjust i Ruby. Hon är ledsen, naturligtvis - men hon är också osedvanligt uttrycksfull och har ett slags jävlaranamma i sig som jag avundas henne lite för. Jag gillar den ironi som hon slänger sig med; den känns rätt mycket som min egen. Jag fattar precis hur det känns när hon säger att hon inte har några tårar kvar och inte kan gråta längre, för den sorgen känns också rätt mycket som min egen en gång var.

Egentligen är det väl inte Ruby som ska få cred för det kreativa språket, men hon känns så pass levande att jag skulle vilja berömma henne och få henne att förstå att hon ska vara rädd om sin kreativa ådra och att hon ska fortsätta att skriva. Sones har skrivit den här boken på sitt egna sätt; med sin särskilda struktur på texten och sitt poetiska språk, och det känns så himla träffsäkert. Lite nyskapande, men ändå klassiskt och väldigt fängslande. Svårt att låta bli att gilla. Jag hade en till bok av Sones hemma (fynd från slutspurten på bokrean) och har kastat mig över den. Den är skriven på samma vis, med samma sköna poetiska språk och struktur. Det är alltså så hon skriver - och jag tycker mycket om det.

Själva handlingen i sig bjuder inte på så vansinnigt överraskande detaljer. Sorg. Kärlek. Uppbrott. Svek. Förälskelse. Vänskap. Happy ending. Man skulle kunna påstå att den är lite förutsägbar, särskilt om man tar fasta på de planteringar som görs i boken - men det spelar inte just någon roll. Det är hur berättelsen levereras som "gör det". Läs och gilla! ;-)

Och för den som är intresserad: Boken är lånad på biblioteketet. Det svider lite grann att det inte är min egen. Den väcker ett visst habegär, faktiskt.

4 kommentarer:

  1. Dotterns kommentar när jag berättade titeln för henne "Det skulle kunnat vara en fransk barnbok".
    Hon läser franska barnböcker för att öva språket. De hon läst hittills har handlat om en som var djupt deprimerad och bara låg under ett bord i flera månader, i en bok råkade en kille nästan döda sin kompis och i en annan blir en kille lurad av vuxna varje dag och sen gråter floder varje kväll. Bara elände!

    SvaraRadera
  2. Och så beskyller man svenska ungdomsböcker för att lida av eländes-syndromet... :-)

    SvaraRadera
  3. Låter som en bra bok! Tack för tipset. :)

    SvaraRadera
  4. Låter onekligen som en bok värd att läsa!

    SvaraRadera